Högkänslighet - HSP, Del.2
Kategori: Allmänt, Kritik, Psykologi, personligt
Har du nu läst del 1 så hoppas jag du har ett hum om vad högkänslighet handlar om. Kanske t.o.m. förstått innebörden av hur det är att leva med detta. En sak som påverkar hjärnans tankeverksamhet mycket för min egen del är det jag tänkt att berätta om nu, nämligen hur en HSP-persons hjärna fungerar när det kommer till kritik.
Jag har väldigt svårt att ta kritik.
Det handlar inte om att jag blir ledsen, ser ner på mig själv. Det handlar inte om att det sänker mitt självförtroende, inte om att jag ser mig som perfekt utan jag tror att det istället handlar om relationer.
Jag anser per automatik att när man gjort något så dåligt så man får kritik för det, då har det redan där gått över gränsen; man har svikit någon, man har inte levt upp till förväntningarna. Men framför allt så börjar tänket att "Vad har jag gjort för fel?", "Varför får jag kritik?", "Är kritiken ens befogad? Gjorde jag mitt bästa?".
Att ta kritik från någon man inte har någon egentlig eller vardaglig relation till berör mig inte mycket. Som av någon random på Internet, en motspelare på en fotbollsplan, nån som man träffar när man är ute och reser eller bara helt enkelt någon man inte ens känner eller kommer träffa igen, det påverkar mig inte mycket. Vi har för betydelselös relation för att jag ska orka lägga energi.
Men att istället ta kritik från en medspelare, en polare, en arbetskamrat eller bara någon man har en relation till genom någon annan, det tar hårt.
Ett tonfall som kommer ut som det minsta negativa emot mig kan jag gå och grubbla över i flera timmar. En blick. En konstpaus. En suck. En missad positiv feedback när man gjort något uppenbart bra. Ett missat leende. Jag ser allt, tar in det och fort går det. Verksamheten är igång. Det är fruktansvärt jobbigt och det tar väldigt mycket onödig energi. I sånna här fall vill man bara släppa det, men det är alltid lättare sagt än gjort.
Kan låta som dubbelmoral när jag skrev att det har inte med att göra att man inte vill bli sänkt och ledsen men det känns som om det ändå är så det är. På ett sätt är det så, men ändå absolut inte. Jag har svårt att i ord förklara varför det ändå skiljer sig. Varför man tar åt sig så förbannat av kritik trots att man inte är rädd om sitt ego. Kanske är just därför det heter just högkänslighet.
En sak jag är livrädd för är att jag ska få höra någon annan kritisera mig, för någon annan, samtidigt som jag hör fastän jag inte borde. Jag vet inte varför. Jag antar att det är för att jag inte vill bli påkommen att jag hörde kritiken och på så vis får den kritiske skämmas för vad som sagts. Jag tror dessutom att man isåfall skulle ta kritiken hårdare, när någon annan får höra den innan en själv. Många känner nog igen sig i situationen, när man får höra något negativt om en själv genom en tredje part t.ex. Visst känner man väl sig lite extra värdelös, än om man fick kritiken öga mot öga? Jag vet inte hur ni känner, men jag tar det så. Kommentera gärna hur du känner att få kritik eller bara höra något negativt om dig genom en tredje part eller någon utomstående genom någon annan (typ en polares polare t.ex.) till skillnad från att få det av en tredje part direkt.
Jag har väldigt svårt att ta kritik.
Det handlar inte om att jag blir ledsen, ser ner på mig själv. Det handlar inte om att det sänker mitt självförtroende, inte om att jag ser mig som perfekt utan jag tror att det istället handlar om relationer.
Jag anser per automatik att när man gjort något så dåligt så man får kritik för det, då har det redan där gått över gränsen; man har svikit någon, man har inte levt upp till förväntningarna. Men framför allt så börjar tänket att "Vad har jag gjort för fel?", "Varför får jag kritik?", "Är kritiken ens befogad? Gjorde jag mitt bästa?".
Att ta kritik från någon man inte har någon egentlig eller vardaglig relation till berör mig inte mycket. Som av någon random på Internet, en motspelare på en fotbollsplan, nån som man träffar när man är ute och reser eller bara helt enkelt någon man inte ens känner eller kommer träffa igen, det påverkar mig inte mycket. Vi har för betydelselös relation för att jag ska orka lägga energi.
Men att istället ta kritik från en medspelare, en polare, en arbetskamrat eller bara någon man har en relation till genom någon annan, det tar hårt.
Ett tonfall som kommer ut som det minsta negativa emot mig kan jag gå och grubbla över i flera timmar. En blick. En konstpaus. En suck. En missad positiv feedback när man gjort något uppenbart bra. Ett missat leende. Jag ser allt, tar in det och fort går det. Verksamheten är igång. Det är fruktansvärt jobbigt och det tar väldigt mycket onödig energi. I sånna här fall vill man bara släppa det, men det är alltid lättare sagt än gjort.
Kan låta som dubbelmoral när jag skrev att det har inte med att göra att man inte vill bli sänkt och ledsen men det känns som om det ändå är så det är. På ett sätt är det så, men ändå absolut inte. Jag har svårt att i ord förklara varför det ändå skiljer sig. Varför man tar åt sig så förbannat av kritik trots att man inte är rädd om sitt ego. Kanske är just därför det heter just högkänslighet.
En sak jag är livrädd för är att jag ska få höra någon annan kritisera mig, för någon annan, samtidigt som jag hör fastän jag inte borde. Jag vet inte varför. Jag antar att det är för att jag inte vill bli påkommen att jag hörde kritiken och på så vis får den kritiske skämmas för vad som sagts. Jag tror dessutom att man isåfall skulle ta kritiken hårdare, när någon annan får höra den innan en själv. Många känner nog igen sig i situationen, när man får höra något negativt om en själv genom en tredje part t.ex. Visst känner man väl sig lite extra värdelös, än om man fick kritiken öga mot öga? Jag vet inte hur ni känner, men jag tar det så. Kommentera gärna hur du känner att få kritik eller bara höra något negativt om dig genom en tredje part eller någon utomstående genom någon annan (typ en polares polare t.ex.) till skillnad från att få det av en tredje part direkt.
Fan vad grötigt detta blev. Tar ett exempel:
Din polares polare som du har mindre relation till än din polare tycker du är jobbig. Hör du det hellre av din polare eller hör du det hellre av din polares polare direkt?
Finner detta mycket intressant så berätta gärna.
Din polares polare som du har mindre relation till än din polare tycker du är jobbig. Hör du det hellre av din polare eller hör du det hellre av din polares polare direkt?
Finner detta mycket intressant så berätta gärna.
"Högkänsliga personer anstränger sig så för att vara duktiga och göra rätt. Vi är samvetsgranna – vi kan inse konsekvenserna och vill inte att andra ska bli lidande för våra misstag. Vi är perfektionister – vi kan inse hur bra det skulle kunna göras."
"Vi vill inte att andra ska bli lidande för våra misstag." Något jag starkt kan känna mig kopplad till. Men det där är också en ond cirkel. För att leva upp till relaterade människors "krav" så gör man oftast sitt bästa, skulle det då inte vara tillräckligt utan att man då får kritik, kommer man då jobba bättre eller sämre?
Vad skulle du göra? Jobbar du hårdare ju mer skit du får?
För min del så borde det vara så. Men kritiken tar alltid större plats än viljan att arbeta bättre. Man ger upp rent mentalt. Är man inte tillräcklig efter att ha gjort sitt bästa så duger man inte. Då finns det ingen anledning att försöka göra mer/bättre än vad man kan. Det handlar inte om att lägga sig ner och dö, men man är ju realist.
Att få feedback. Det är grejen det. Det funkar givetvis på alla människor, ingen gör ett sämre jobb av bra feedback, men det är åh-så viktigt för HSP-personer. Det ändrar inställningen totalt. Plötligt kan man prestera så mycket bättre. Vi gör det för att vi har en slags inbyggd strategi att "gör det en gång och gör det rätt", och det gör vi eftersom vi reflekterar allting mer än andra. Framförallt information om hur vi presterade senast och hur vi ska kunna förändra strategin innan vi försöker igen. Därför är vi naturligt mer influerade av feedback, och det kan vara därför vi är känsligare rent generellt. Känslan motiverar handlingen/utförandet. Vi agerar mer effektivt efter att vi fått ta till oss en nyttig kritik.
"Vi vill inte att andra ska bli lidande för våra misstag." Något jag starkt kan känna mig kopplad till. Men det där är också en ond cirkel. För att leva upp till relaterade människors "krav" så gör man oftast sitt bästa, skulle det då inte vara tillräckligt utan att man då får kritik, kommer man då jobba bättre eller sämre?
Vad skulle du göra? Jobbar du hårdare ju mer skit du får?
För min del så borde det vara så. Men kritiken tar alltid större plats än viljan att arbeta bättre. Man ger upp rent mentalt. Är man inte tillräcklig efter att ha gjort sitt bästa så duger man inte. Då finns det ingen anledning att försöka göra mer/bättre än vad man kan. Det handlar inte om att lägga sig ner och dö, men man är ju realist.
Att få feedback. Det är grejen det. Det funkar givetvis på alla människor, ingen gör ett sämre jobb av bra feedback, men det är åh-så viktigt för HSP-personer. Det ändrar inställningen totalt. Plötligt kan man prestera så mycket bättre. Vi gör det för att vi har en slags inbyggd strategi att "gör det en gång och gör det rätt", och det gör vi eftersom vi reflekterar allting mer än andra. Framförallt information om hur vi presterade senast och hur vi ska kunna förändra strategin innan vi försöker igen. Därför är vi naturligt mer influerade av feedback, och det kan vara därför vi är känsligare rent generellt. Känslan motiverar handlingen/utförandet. Vi agerar mer effektivt efter att vi fått ta till oss en nyttig kritik.
Feedback är inget man kräver, man mår bara jävligt mycket bättre av det. I korta ord.
Jag har i princip aldrig fått någon vidare positiv feedback. Min familj fungerar inte så, i grundskolan fick jag ingen eftersom jag var blyg och inte utmärkte mig, i gymnasiet sökte jag det aldrig och när jag arbetat har jag nästan alltid jobbat ensam eller i en miljö där feedback inte kommer från chefen utan från gäster som sen aldrig kom fram. På fotbollsplan är väl det stället man får mest positiv feedback, men samtidigt mest negativ. Dock så går det knappt att jämföra som med en arbetsplats t.ex., eftersom dom på planen oftast är korta och kan vända fort. Jag tar absolut åt mig av all feedback (positiv som negativ) på en fotbollsplan och det speglar absolut hur jag agerar men jag släpper båda mycket snabbare. Det är väl en vana man kommit in i helt enkelt. Det finns inte så mycket att grubbla över. Om några dagar är det träning igen, då är allt som bortblåst.
Som HSP-person tror jag absolut att man speglar ett stort ego utåt. Jag tror inte, jag vet att många ser mig som en nonchalant "wannabe-smart-ass". Jag köper det, jag kan inte göra något åt det mer än att försöka inte vara en sån person. Vilket är svårt. Jag tror det är en av anledningarna till varför jag sällan får positiv feedback. Men det är samtidigt inget konstigt för mig, det är något jag insett och accepterat sedan länge. Jag kan se andra som har ungefär samma attityd utåt som mig, som jag kan mäta mig i och varje gång förstår jag varför man inte, så att säga, matar trollen. Men det här är något man får jobba med personligt och individuellt.
Känns som ett förvirrat inlägg det här men jag hoppas du fått ut något av det. Jag ska försöka skrapa ihop lite intressant läsning till en tredje del som förmodligen kommer vara lite mer generell, innan jag släpper det här grymt intressanta ämnet.
Gonatt.
